Direktlänk till inlägg 5 december 2007
för de mesta tyck ja de känns litte motigt nuförtin. jaa de e som om de roliga va roligt, men de varade inte speciellt länge. dessutom så börjar insikten komma om att det aldrig nånsin kommer bli bättre. de e klart att de gå upp å ner, men där ja ä nu så gå de mest ner. jag vet inte, lyckan kanske inte är ämnad mej, men man vill som veta. man vill försöka & förtjäna. de e ju inte så att ja ä direkt olycklig. de ha funnits många sämre stunder herre min je. de krävs int mycke för att ja ska bli nöjd, de krävs mycke för att ja ska va lycklig. lycklig, de ä man ju så sällan nuförtin ändå så.
ja tyck faktiskt int att de ä körnschtigt folke bli bitter. de va alla förr. nuförtin ä folke mest lat. skyll på barndomen gå ju bra, å på den smala vägen som man aldrig vågade ta. skyll på små egentligen obetydliga ting nu för att dölja att man aldrig vågat hoppa.
jag har hoppat. så ja ha inget å skyll på. den enda jag kan skylla på är min sämre hälft. den som regerar & är störst. dessutom har den växt på senare tid. jag som varken vågar släppa tag eller hålla fast. jag kastar mej ut å ångrar mej när de e försent. jag vågar som aldrig vara på riktigt. försöker och misslyckas å sen kan jag heller inte ta det.
de känns ju som motigt då man vet att den bästa tiden av ens liv är förbi...
fast skönt å veta att man gått igenom det jobbigaste...
folk tror nog att jag vill skylla ifrån mej, och de vill jag. men innerst inne så vet jag att jag är orsaken till sanningen & världens alla eländen.
rock on/ Larsdotter