Direktlänk till inlägg 3 maj 2010
idag är jag lite mindre glad för morfar dog i torsdagsnatt. som tur var hann jag dit precis i tid för att finnas där & säga hej då. det var jättefint, det började precis ljusna & fåglarna kvittrade.
nu hoppas ja han sitt å skratta åt den uppståndelse det blev då jag & syster linn skulle hitta begravningskläder på hm... mer tokigt kan de inte bli än då systrarna larsdotter river city.
det låter konstigt, men hela händelsen, att jag fick va med när han somnade, har gjort ett starkt intryck på mej. man inser att saker man tidigare funderat över faktiskt inte har sån stor betydelse. och att saker man skjutit upp då dom blivit för jobbig kan betyda allt. jag har insett en sak som jag aldrig tidigare uttalat högt, varken på bloggen eller i verkliga livet:
jag älskar mamma, pappa & linn
hela helgen har varit en rejäl pers. nu ska jag gå & försöka sova. livet går ju som vidare. en dag ska vi ju alla trilla av pinn, alla människor är ju dömd till döden, på obestämd tid. morfar dog med stövlarna på, & de ska ja åxå göra. de bästa som kunde hända, de hände. & de va bland det värsta som hänt mej.
"en elegi för alla sorger den här våren handlat om
för en far som sjukna in & för en frid som bara kom
för skuggan över går'n där alltid lyst så fint
för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din..."
night
/lillrokki
dagens kloking:
de döda är inte borta. de har batra gått ett stycke i förväg.