Direktlänk till inlägg 17 maj 2013
det är först när man ska ta sej för å raka bena man inser att man är lång. de va länge sen sist. inte sen ja raka bena, utan sen jag fick känna mej lång. de kan ha varit förra året när vi skulle ta passfoton jag & linn, vi skulle till kreta.
de slutade med att både kärringen i passfoto maskinen å jag skrattade bra gött. hon fick ta om bilden flera gånger för jag inte kom med. de handlade inte så mycke om mina centrimetrar i kött å blod, de handlade om frillan. den fick stånd.
men jag förstår att de blev så. man ska ju ha passet nåra år, å de e ju viktigt att kortet se skapligt ut med tanke på att man ska in i ett annat land. efter några timmars flygresa se man ju redan ut som ett as , svart under ögona å lagom packad, å då ha man bara de där kortet i passet att hänvisa till.
håret reste sej iallafall å de slutade med att jag i samråd med kärringen i passfoto maskinen bestämde oss för att klippa av håret rakt av längst upp. inte me en sax alltså utan hon fick göra de i sin dator. blev ganska likt dom där tvillingarna i eurovision härom året då hälften av alla deltagare hade mej som stilikon. mej å idol- ola.
bilden vart ändå skapligt hyffsad om man ska jämföra med min systers. mer säger jag inte. nu har jag länkat samman nutid o dåtid. hoppas ni lärt er av mina misstag, imorn kommer nya.
p.s mitt frikort (om jag under dödshot måste välja skall poängteras):
LOA FALKMAN! varför? inte en jävla aning.
vissa saker kan man bara inte förklara.
som varför de finns kalorier i chips,
varför carola fortfarande envisas med å öppna mun utöver när hon sjunger,
varför alla rika dricker en drink mitt på dan,
eller som varför håret står upp när det inte passar sej.
å andra sidan finns de mycket som står när de inte passar sej... HAR JAG HÖRT!